Svårt att beskriva hur skönt det har varit att få dela säng med den här igen. Tyvärr blev det ingen långvarig reunion eftersom jag nu tagit mitt pick och pack och bosatt mig i grannlandet. Planen är att stanna här tills juli/augusti och jobba och bli rik. Hem och hälsa på tänker jag dock åka ibland och nästa gång blir på kristihimmelfärd. Min mamma meddelade dock att hon och pappa tar hundarna och semestrar på Öland den helgen, så den enda saknade familjemedlemmen jag får glädjen att träffa är min bror...

Busiga Eddie smög in fram i bilen och trodde han hade chans att åka shotgun. Han var inte helt nöjd när han lyftes ut och förvisades till buren i bagaget. Jobbigt att behöva dela cell med en kelsjuk lillebror i flera timmar. Fast jag tror dom har ganska mysigt tillsammans där bak ändå, även om Zonic inte är helt förtjust i när det svänger för mycket.

Grattis älskling ♥

Ordningen är återställd. I'm back!
Landade i onsdags fem härliga timmar försenad, men återsåg inte vovvarna förrän sent på torsdag kväll. Förväntade mig att Eddie skulle vara lika kylig i sitt mottagande som i julas, men han tog emot mig "med öppna armar" - hundversion. Åh så glad det gjorde mig. Tillbringade natten trängandes i sängen med båda hundarna, feels good to be home.

Eftersom det är alla hjärtans dag ger jag er en bild på en hundvalp. Ganska gullig ändå. Hon heter Nutkin efter nån i England känd ekorre (?), är precis 9 veckor liten och min nya granne. Gosig!

Idag tänker jag extra mycket på min puckohund hemma eftersom han, hur otroligt det än må låta, fyller hela FEM ÅR. Hur fan hände det? Han är ju min lilla bäbis ♥  Puss Zonic!

 

Tog med Grousie till postlådan för att skicka viktiga dokument hem till Sverige. Hittade inte husets enda hundkoppel utan fick improvisera så gott jag kunde så det slutade med att hon fick en hagtråd om halsen. Ingen fara, jag lämnade elen hemma ;)

Undrar lite varför dom har kuperat svansen på henne så fult? Är det för att den inte ska fastna i kaninhål och sånt kanske? Lilla valpen hade likadant, avklippt på mitten liksom. Nåja, hon verkar inte lida av det och nu när jag vant mig kan jag inte tänka mig henne med hel svans. Hon passar såhär, men lite konsigt är det allt och jag skulle aldrig nånsin vilja göra det på min egen hund. Nu är det ju förvisso förbjudet i Sverige, men ändå.

 

Hundvakt sökes!

Har du alltid drömt om leriga tassavtryck, hår i soffan/på kläderna/i smöret och människans bästa vän? Nu har du en once in a lifetime möjlighet att prova på livet som hundägare för en dag. Och en natt. Och en dag.

6-7 april (långfredag-påskafton), leasar jag ut mina bedårande söta, väluppfostrade och alldeles underbara små fluffdjur och det kan bli just du som får äran att hålla dom vid liv.

Intresserad? Vad väntar du på?!
Hör av dig så fort som möjligt så mamma slutar tjata :)

Sedan förra inlägget har lilla Grouse parats två gånger så om allt går som det ska kommer det valpar i april. Spännande förstås, men verkligen inget för mig. Jag som tycker det är jobbigt att sköta om och städa upp efter en valp vill inte ens tänka på hur slitsamt det vore att ta hand om en hel kull bäbisar. Nä tack, det skippar jag!

Igår skypade jag en stund med fosterlandet och det är ganska intressant att så länge jag vänder mig till mamma och pappa bryr sig hundarna ingenting. Men när jag började prata med Zonic spetsade han öronen mot datorn direkt och la huvudet på sned, så jäkla gulligt! Eddie reagerade också men han bryr sig inte lika mycket, tror han har gett upp hoppet om att jag nånsin ska återvända igen. Finaste kloka älskade hunden, han skulle bara veta att det är ynka 37 dagar tills vi ses!

Pratade med min bror (!!) och försäkrade mig om att han tar hand om djuren ordentligt. Han lovade att så självklart var fallet, och tillade att båda hundarna numera sover i hans säng. Zonic helst på kudden förstås. Han berättade dessutom att han ställt sin fotpall nedanför sängen för att minska påfrestningen för Eddie. Go pojk det där ändå.

Saknar fluffdjuren hur mycket som helst, men nu är det bara 46 dagar kvar tills jag åker hem!

Lite update på valpfronten också. Grouse är i höglöp (on heat, låter inte det jätteroligt?) och senast jag hörde så ville dom nog ändå para henne trots allt. Fina lilla vovven, det är minsann ett hårt liv vi har här...

Nu har frun i huset insett att det kan vara tufft för lilla Grouse att ha två kullar så tätt inpå varandra. Eftersom familjen tidigare haft Labrador och en vän har en dräktig tik föreslogs det att en sådan skulle införskaffas istället. Super, eftersom den kan vara med och jaga fåglar. Eller hämta fåglar eller vad den nu ska göra? (Jag är nog mest intresserad av vallhundar..)

Maken tyckte dock det var lite jobbigt för den måste ju bli tränad och han har inte tid och han vill helst inte skicka bort den. Fast det är ju himla skönt att ha hund med på jakten. Frun vill egentligen fortfarande helst ha "en till Grouse", men fler än två hundar får inte plats i huset. Jag påpekade lite fint att det ju kan vara skönt att slippa åtta veckors uppassande av bäbisvalpar (eftersom ingen har tid att göra det) och röstar således på en jaktlabbe. Men som sagt, hur det än blir så blir det ju inte mitt problem ;)

En sån tur jag har som slipper göra alla stallsysslor ensam. Lilla Grouse är aldrig långt borta, även om valpen förstås var en mer engagerad supporter som hängav sig totalt åt att rulla sig i spånet och försöka kväva sig själv med hästbajs..

På tal om valpar förresten. Jag upptäckte igår att Grouse löper! Jag som bara haft hanhundar har ju aldrig rikigt tänkt närmare på hur det faktiskt fungerar utan mest förbannat mig över löptikarna på agilityplan ;) Påpekade deta för hennes matte förut och då ringde hon genast upp pappan till den förra valpkullen för att höra om han var tillgänglig igen. Sen räknade hon ut att Grouse isåfall skulle valpa lagom till att hela familjen är bortresta en vecka. Men ja, det är ju inte hennes problem utan den stackars au pair som befinner sig här då. Mig rör det i alla fall inte, om jag får som jag vill har jag nämligen lämnat England för gott tills dess!

Förlåt för min frånvaro! Jag ville såklart inte slösa tid framför datorn när jag var hemma och sen jag kom tillbaka till England har det varit fullt upp hela tiden. Men nu har jag äntligen återvänt, och här får ni en kort summering av fjolåret. God jul och gott nytt år förresten!

I januari inledde Zonic tävlingsåret med 4xDQ och sen slet jag som funktionär på hemmatävling och tyckte det var så himla tråkigt. Mycket roligare att tävla själv! Vi ridhustränade litegrann och Eddie fick vara med och hoppa lågt eftersom han inte haltade.

I februari fyllde Zonic fyra år och jag gjorde återigen en insats som funktionär, denna gången med krav på endast inomhustjänstgöring och att jag skulle slippa gå upp tidigt. Hehehe. Zonic tävlade en gång och jag var oerhört positiv efter det. Eddie haltade ingenting.

I mars blev Eddie halt igen och sen blev han ohalt och då blev Zonic halt istället. Eddie fyllde sju år.

I april beslutade jag att förtidspensionera Eddie från agility, för hans egen skull. Vet inte vem som sörjde mest, jag eller han. Zonic träningstävlade en gång och sprang jättefort och var jätteglad.

I maj var Zonic hos veterinären på grund av sin dåliga matlust och vi gick lite kurs för Anita igen. Vi tävlade några gånger och var glada båda två. Eddie brände pannan mot grillen och såg oerhört komisk ut, sen försökte vi ge honom kortison mot hältan men då kräktes han bara hela tiden så det gav vi upp.

I juni missade jag klubb- och distriksmästerskapet och funktionärsuppdrag eftersom jag kommit hem från Alanya dagen före med halsfluss och råkade sova bort hela dagen. Oops. Zonic åkte till veterinären och fick massor av tandsten bortskrapad. Eddie gjorde alla galna genom att ena dagen skutta omkring som en valp för att nästa knappt kunna gå alls.

I juli hade jag och Zonic världens bästa känsla på landskampen, sen gick det åt skogen fyra lopp i Arvika innan den dagen avslutades med att bilen fastnade i leran och fick bli uppdragen av en traktor. Eddie var hos en hundfysioterapeut som tyvärr inte kunde göra något för att hjälpa.

I augusti blev det äntligen lite varmt så hundarna svalkade sig en hel del i sjön. Jag fick en systemkamera som jag använt såååå mycket att det nästan är pinsamt.

I september lämnade jag hundarna och flyttade till Skåne, men fick nog av Österlen efter bara en vecka. Jag började fundera på att kanske återuppta lydnaden för att ge Eddie något att göra.

I oktober åkte jag till England och bytte fluffhundarna mot äkta engelska Jack Russels.

I november saknade jag mina små älsklingar så himla fruktansvärt hysteriskt mycket!

I december följde jag på avstånd Eddie som var låg och fick gå till veterinären med pappa. Därifrån gick dom med en röntgad ryggrad och domen spondylos. Efter en tragisk olycka förlorade jag och mammahunden vår älskade puppy. Jag kom hem till jul och välkomnades med öppna armar av Zonic. Eddie däremot blev inte alls så glad som jag hoppats och det dröjde säkert en vecka innan han riktigt vågade förstå att jag var tillbaka. Gissa hur bra det kändes att överge honom på nytt?

Jag har återvänt till the motherland och sett snö! Ägnat senaste dygnet åt att gosa med kusinernas pudlar men nu snart snart snart är det dags att återse mina egna älskade. Om mindre än en timme beräknas dom anlända och med sig har dom förstås föräldrar + bror som jag eventuellt också saknat litegrann under min frånvarotid. Men inte på långa vägar lika mycket som jag saknat Eddie... Och Zonic.

LÄNGTAR!!!!!!!!

Förut när Eddie var spårlöst försvunnen återfanns han oftast utestängd i garaget. Ibland för att någon (pappa) glömt honom där efter en promenad, ibland för att någon missat att stänga den tröga dörren ordentligt och han liksom glatt vandrat ut men inte kunnat ta sig tillbaka in.

Allt oftare väljer han dock att -lite mer frivilligt- gå och gömma sig i min säng. Det värmer extra mycket att han, med en ängels tålamod, fortfarande gör det trots att det var länge sen jag kröp ner under täcket bredvid honom. Men nu är väntan minsann inte lång och jag längtar hem så himla löjligt mycket att det inte är riktigt roligt. Två dagar tills jag landar i Sverige, oändligt långa fyra tills jag får borra in hela ansiktet i min underbart fluffiga älskade vän. Och tills jag får göra mitt bästa för att skydda mig från den hysteriska pipattack av pussar lillebror kommer anfalla med. Det är om den lilla svarta fortfarande kommer ihåg mig vill säga ;)

Det är tomt utan valp, det är det.
Enkelt och smidigt och okomplicerat och tomt.

Jag och Grouse gör så gott vi kan för att trösta varandra och det är tydligt att hon undrar vart hennes unge tagit vägen. Hon är lugnare, tystare, lydigare och beskedligare än vanligt och jag vill så himla gärna kunna förklara vad som hänt. Inte för att det spelar nån roll, någon valp får vi inte tillbaka vad vi än gör...

För några veckor sen tog jag den här bilden.
För att kunna jämföra med när jag kom hit.

Nu är jag ensam.
See you in heaven puppy ♥ †

 

Titta vilka härliga vinterbilder jag fick av pappa...!
Men ack se på öronen, man blir tydligen som man umgås?

Eddie 2 år, lycklig och frisk...

I fredags var Eddie och pappa hos veterinären eftersom den förstnämnda varit låg senaste veckorna. Ungefär varannan dag (?!) har han varit nedstämd och inte alls som vanligt och låtit konstigt om magen. Kan ju bara vara den där magen som spökar, vore inte första gången, men underligt att det kommer med varannan dag-intervall isåfall. Veterinären fattade inte rikigt problemet så hon röntgade honom och upptäckte då nåt annat spännande..

Världens finaste Eddie har gått och fått spondylos. Satt och googlade igår och tog reda på massor om det, men kortfattat kan det förklaras som pålagringar på ryggkotorna. Det är vanligt hos äldre hundar även om det oftast förekommer hos storvuxna raser. Kan ju vara därför han varit låg, men tvivlar dock på att det förklarar hans dåliga mage. Veterinären skrev ut smärtstillande av den typ som ger honom blödande magsår (smart till en hund som sökte för magproblem). Så medicin får han ingen än så länge, men det är antagligen ändå inte på grund av spondylosen som han mått dåligt.

Men ja, spondylos alltså. Precis vad vi behövde! Känner mer än nånsin att jag borde packa ihop min väska och skynda hem så fort jag kan. Min första hund är visserligen "bara" sju (och ett halvt) år men jag vill inte slösa bort en sekund av den tiden vi har kvar tillsammans. Åh lilla Eddie ♥

Woah fucking shit vad jag fick vovvelängtan ♥
Hittade bilder från 2007 och insåg hur mycket jag saknar dom små liven.

Ungefär samtidigt såg lillebror ut såhär. Kommer ni ihåg?

No worries, we're still alive.
Både jag och fluffisarna hemma och dom små kräken här.

Den här bilden är fotad för ganska precis ett år sedan.

Enligt mammas rapporter mår båda vovvarna bra och Eddie är fortfarande superpigg och glad och bra i benen. Skönt att höra!

Förresten har jag inte sett några loppor på jättelänge och både mor och dotter har blivit "defleade", så jag hoppas jag slipper fler obehagliga överraskningar!

Vadå länge sen?

Erkänner att jag blev lite tårögd när jag skypade med Eddie tidigare idag. (Det är möjligt att mamma och pappa var med på ett hörn också). Så himla bäst är han och jag saknar ihjäl mig efter att få borra in ansiktet i hans mjuka päls. Mina Englandsvovvar är ju korthåriga, och dessutom har jag upptäckt att dom har loppor!!? Vilket betyder att jag också har lite loppor här och var. Något som inte uppskattas men som också (dock av annan anledning) gör mig lite tårögd. Familjen är på semester i Frankrike just nu men när dom kommer hem är lopporna det första jag tar upp så får vi se om någon åtgärd föreslås eller om dom helt enkelt bara låter det vara. Hoppas inte.

Och jo, Zonic var förstås också med och skypade men hans taniga skepnad frambringade inte den minsta tillstymmelse till tårar. Även om jag förstås saknar honom också. Hur kommer det sig tro?

Höll på att glömma! I morse fångade Grouse en duva som hon packade ner i sin korg i köket. Jag fick panik och kunde knappt ens titta på den döda fågeln, än mindre tänka på att behöva stöta i och bära ut den. Min hjälte, träddgårdsmästaren, kom till undsättning och räddade mig. Gissa om jag var tacksam!

 

Live från Sverige.

Samtidigt i England.

Nu har jag överlevt första dagen i Hampshire och har kommit tillrätta ganska bra. Det var sorgligt att säga hejdå till fluffbollarna där hemma i torsdags morse, men som tur är har jag lilla puppyn här som gör sitt bästa för att trösta mig. Så himla gullig och liten och bara helt bedårande!

Nämen vad har vi här, väntar Ingelman-flocken tillökning måntro?
Nääe, riktigt så ligger det inte till. Däremot är denna lilla tjej + ett av dom svarta knytena hon sitter på vad jag kommer ta hand om i hundväg ett tag framöver. Dom båda bor i Hampshire i England och där ska med andra ord jag också bo, från och med torsdag den 6 oktober. Min huvudsakliga uppgift kommer vara att rida två hästar och ta hand om tre tonårspojkar som går på boarding school och bara är hemma på lov och en och annan helg. Varje dag ska jag också promenera med Grouse (som vovven heter) och förstås pussa på lilla valpen. Gissa om det ska bli spännande?!

Och gissa hur mycket jag kommer sakna mina älskade fluffbollar?!

Eddie vilar från långpromenader så benet är mycket bättre nu. Skönt! Igår fick hundarna vara stallhundar och följa med till Lisas häst. Det är ett stort stall med många hästar och mycket liv och jag måste ge en eloge till mina vovvar som sköter sig så himla fantastikt bra. Tysta, lugna och lydiga är dom, som två små ljus. Vi gick en promenad med alla fyrbeningar och på vägen mötte vi jättestora läskiga tjurar. Zonic var inte helt nöjd över att behöva posera framför den blodtörstiga besten utan hade helst fortsatt framåt medan Eddie inte kunde brytt sig mindre. Han kände sig nog säker med tjuren på tryggt avstånd bakom elstänglset ;)

Zonic gjorde en fin insats genom att rusa rakt in i Eddie och pang bom så var den gula halt igen. Inte ett dugg roligt, men förhoppningsvis beror det onda mest på krocken och vill med hjälp av lite medicin gå över snart. Fast det ser farligt likt ut den gamla hältan tyvärr. Vi hoppas på det bästa!

Idag slog jag både mig själv och hundarna med häpnad när jag istället för att ta den något uttjatade lunchpromenaden runt sjön packade in oss i bilen och styrde mot brukshundsklubben. Long time no see! Vi började med att gå vilse i det som en gång var en skog men numera mest liknande en insjö. Jag lyckades dessutom ramla huvudstupa ner i leran, så när vi äntligen landade på appelplanen liknande vi mest tre fasansfulla träsktroll.

Eftersom Zonic inte tränat agility på riktigt på väldigt länge valde jag att fokusera på att påminna honom litegrann om sånt som jag vet att han kan. Det blev lite grundträning med två hinder för att checka alla sorters byten, lite kontaktfält, lite slalom och lite motivation. Och han skötte sig STRÅLANDE.

Eddie skötte sig också bra även om han skäller mer än vad som nog kan tänkas vara riktigt önskvärt. Men han kan liksom inte hjälpa det, han bubblar över av energi och allt måste ut på en gång. Dessutom tror jag att han skäller lite i protest varenda gång jag ber honom sitta fot eller lägga sig, för han vill ju allra helst sluta fjanta runt och istället göra sitt på agilityplan. När jag tränade med Zonic smög Eddie nämligen iväg och placerade sig fint längst ner på balanshindret, eller roade sig med att gå fram och tillbaka igenom en tunnel. Gosi. Men men, lite lydnadsträning är bättre än ingen träning alls. Idag fick Eddie förstärka sin något svajiga fotposition och belöning när han inte skällde. Han fick träna jätterolig apportering och grunden till det som möjligtvis på lång sikt skulle kunna förvandlas till fjärrdirigering. Vi avslutade med några tunnlar, lika lyckliga båda två.